Lösenordsskyddad:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lägger ner

 

Ökenblogg skulle man kunna kalla denna. Torrare än torrast. Det händer massa kul i hunderiet hela tiden men av någon anledning har jag under en längre tid inte funnit varken motivation eller tid till att blogga om det. Så jag lägger ned bloggen, kanske bara tillfälligt, kanske föralltid- det får tiden utvisa. Men jag är aktiv på instagram där jag heter Louise_Jonsson om ni vill följa oss vidare 🙂 Nästa stora grej, det största hittills i vår lydnadskarriär, är att vi är kvalade till SM, jag och lilla fina Snipe. SM 2015 😀 Kan knappt förstå det, men nu är det full fart framåt! Tjohoo!

VI ÄR MED

…I TALANGTRUPPEN IGEN! 😀

Alltså den lyckan jag känner just nu ❤ …och känslan av bekräftelsen, ja för jag ljuger och är otroligt mellanmjölk om jag skulle säga att man inte mår gott av bekräftelsen. Att få det svart på vitt att fler tror så mycket på min älskade Snipe! Han som har så mycket krut under tassarna, skänker så mycket glädje och utvecklas sakta men säkert mot något jag tror kan bli riktigt bra! Han är många gånger grymt snabb, flashig, noggrann, seriös, miljöstark, trygg och trevlig, en häftig liten krabat helt enkelt.

Men det är inte alltid en dans på rosor, för tro mig – denna gossen är en sjukt rolig och på många sätt riktigt, riktigt bra hund – men samtidigt är han allt annat än enkel och varför är ju ingen nyhet, för att han väldigt lätt tar in så mycket vall och kontrollbehov i lydnaden. Och det mina vänner är sannerligen inte en helt enkel sak att jobba med, men vi jobbar hårt och det ger resultat! Resultat som gör att jag verkligen vågar tro!

Därför – är det för mig en grymt skön bekräftelse att få veta att även landslagsledarna fortfarande tror, på honom, på mig, på oss! En härlig bränslepåfyllning.

Så i maj bär det av till Tånga Hed på läger igen, så himla roligt! Där ska vi träna som tusan och teama ihop oss – för nästa gång alla samlas blir i augusti då det blir dags att åka till Norge och landskampen igen. Är så glad att vi får vara med och kämpa där en gång till! Jag vill gratulera alla som kom med i truppen, både ”gamla” och nya. Många fina vänner att dela glädjen med ❤ Snipe är mest mallig över att hans supersyrra Kite kom med igen 😀
Lika glad jag är för alla som kom med, lika ledsen är jag över vännerna som får lämna – men vi ses igen och jag vet att alla kommer fortsätta utvecklas på egen hand!

Imorgon väntar massa efterlängtad träning med Ann och Madelaine, och med det säger vi – Full fart framåt 🙂

Högre höjder

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan rankingtävlingen i Fagersta, och tävlingen i Kungsör dagen därpå. Med mig på resan hade jag bästaste lillasyster Moa, något uttråkad 😉 men såå värdefull ❤  Första kvällen tränade vi med Camilla och Kid, som vi sedan också delade stuga med. Att åka på rankingtävling ger så himla mycket, inte bara självaste tävlandet. Det är så sjukt kul att träffa alla goa hundvänner som ju blir rätt sällan vi ser. För att inte tala på vilken inspiration man får med så otroligt många duktiga ekipage samlat på ett ställe. Gemenskapen och stämningen är verkligen härlig tycker jag 🙂

Tyvärr ägnade jag lite för mycket tid på lördagen till att vara bitter över vår nollade ruta 😉 …och med det har jag lärt mig att jag ska jobba mentalt på att bli duktigare och snabbare på att släppa och bara acceptera sådant. Hur som helst, även om det såklart alltid finns sura äpplen att bita i, så är jag också väldigt, väldigt nöjd. Vi har sååå många guldkorn att ta med oss, såsom:

• Inga dåliga nollor någon av dagarna (återkommer till vad jag menar med ”dåliga”)
• Hakan i backen (första gången vi använder på tävling) fungerade fläckfritt båda dagarna, riktigt fin och stabil känsla. Sittandet kändes också tryggt och jättestabilt!
• Fria följet blev riktigt bra för att vara vi, samlat och prydligt båda dagarna. Många detaljer att jobba på såklart men helheten har verkligen utvecklats!
• Zätat funkade båda dagarna, med alla skiften rätt.
• Rutan och 3-apporter kändes som helhet jättefina båda dagarna.
• Han fixade en riktigt svår hopp-apport i Fagersta där apporten studsade jättemycket åt sidan.
• Vi fixade vittringsapporteringen båda dagarna.
• Fjärr utan tvärlåsningar båda dagarna.

Jag är så himla himla nöjd över att Snipe och jag återigen lyckades få någon slags stabilitet. Att vi presterade bättre dag två tex, det är något jag värdesätter. Jag är jättenöjd med dag 1, men lite ledsen för att vår ruta blev nollad. En riktigt dålig nolla hade varit en nolla där vi verkligen hade missförstått varandra och/eller gjort något rejält fel. Men denna nollan är bara sur för att jag uppenbarligen måste ändra mitt sätt att säga kommandot, då domaren nog tyckte att han gick på min inandning – i övrigt gjorde han ett så fint moment. Poängmässigt hade vi ändå inte kommit jättehögt på listan, vi hade ett gäng 7or i protokollet och det kommer man inte så långt med. Men för mig känns det ändå på något vis viktigt, inte minst på rankingtävlingarna, att börja gå runt utan nollor oavsett vad de grundar sig i. Men vi utvecklas, sakta men säkert! 🙂

Angående vittringen så är jag bara så himla glad att han behöll huvudet och jobbade sig igenom osäkerheten båda dagarna. Dag ett låg han i lite för hög osäkerhet/stress och sprang över raden några gånger, men istället för att tappa självförtroendet och bara ta en så var han noga med att komma hem med rätt pinne, yihoo. Dag två hade han huvudet på skaft och gick direkt in i analystanke för att sedan ta rätt vid första kontakt, vilken vinst! Dåligt tempo hem båda dagarna på grund av osäkerheten men jag är övertygad om att farten kommer tillbaka med tryggheten.

Farten till konskicken var helt okej båda dagarna, visserligen till stor del i trav vilket såklart inte är önskvärt i slutändan, men han tog iallafall i, istället för att sakta ner i smyget så travade han snabbt. Framsteg 🙂

Zätat fick vi båda dagarna låga poäng på, endast pga slarv från min sida. Själva utförandet var faktiskt riktigt fint för att vara vi. Men det där jäkla momentet är ju så helsikes svårt att gå korrekt i, och vips så försvinner massa poäng i en rasande takt.

Fria följena, ååå… fria följena ❤ Nej, han hade inte attityden och svansen jag älskar, men han var fokuserad, härligt följsam och jobbade avslappnat i momentet jämfört med tidigare tävlingar. Båda dagarna dessutom! Han gasade inte på sådär extremt och han stressade inte upp sig. Vi är nog på gång 🙂

Inkallningen var i mina ögon riktigt, riktigt dålig båda dagarna. Något som överraskade mig totalt eftersom inkallningen normalt sett är vårt allra starkaste moment. Jag tror att jag har kommit på orsaken och hoppas att vi ska lösa det snarast i träningen.

Fjärrdirigeringen funkade stabilt båda dagarna, bra poäng tack vare att han är duktig på att behålla tekniken vad gäller förflyttningar. Men jag tyckte han hade fått tillbaka för mycket vall/huk. Det har vi redan börjat lösa upp igen.

Vad som sker mellan momenten bedöms ju inte, så rent prestationsmässigt är det ganska oväsentligt. Men där har vi helt klart en hel del kvar att jobba på, då jag fortfarande inte riktigt når honom så som jag önskar. En vacker dag ska vi nog lösa den knuten med. 🙂

Dag 1 blev slutsumman ynka 229p, det är jag förstås missnöjd med. Hade vi bara inte nollat rutan, om jag varit mer tydlig i mitt konkommando där, så hade vi slutat på max 269 och jag kan inte riktigt vara nöjd med det heller, när jag vet att vi hade kunnat plocka bättre poäng åtminstone i några moment. Samtidigt, precis som på rankingtävlingarna i Kungsör i höstas, om inte om fanns, och vi inte nollat ett moment – så hade vi fått förstapris och därmed plockat våra allra första rankingpoäng, bitterljuv tanke 🙂
Dag 2 fick vi bra betalt och vann tävlingen på 287 poäng, extra skoj att det var av Göte Toftler som också dömer på hög nivå. Superhärligt att Snipe kunde prestera detta dagen efter en så tuff tävlingsdag som lördagen faktiskt blev med ett upplägg som innebar 4 vändor in på plan etc.

Här är filmer från tävlingarna:

Jag säger bara Snipe ❤ Min fina goa älskade vän!
Nu siktar vi mot högre höjder, ett ännu stabilare, bättre, mer balanserat vi 🙂

Om bara nästan 3 veckor så är det dags för nästa tävlingshelg. Känns skönt att vi kommer tävla lite oftare nu igen, det kändes på tävlingarna förra helgen att vi behöver det för att få lite riktig kvitton på var vi ligger till. På lördagen blir det vanlig klubbtävling i Forshaga, för att på söndagen tävla ranking i Kristinehamn. Skönt att ha båda tävlingarna nära hemma 🙂

I skrivande stund sitter jag som på nålar och väntar på besked från talangtruppen. Precis när som helst ska nya truppen presenteras och jag hoppas verkligen att vi får vara med en vända till, det är ju bara så himla roligt att vara en del av denna satsning 🙂 Som bekant så innebär ju även årets första läger att man är med även på landskampen mot Norge i sommar, ett äventyr där vi mer än gärna är med kämpar igen! Håller tummarna!

Vittringsapportering

Ett komplicerat, väldigt roligt men också oerhört känsligt moment. Jag älskar det, men inte utan en smula hatkärlek 😉 Det är lätt att få både ett och två gråa hår. Vittringen var till en början ett av Snipes paradmoment både i träning och på tävling. Sen började det gå lite troll.. Förra rankingtävlingarna nollade vi vittringen båda dagarna, beror med största sannolikhet på att jag helt enkelt tränade det alldeles för lite veckorna innan, sjukt dålig miss av mig. Vill aldrig göra om det misstaget igen!

Men i januari fick Snipe noskvalster som ni vet, och ja han tappade luktsinnet helt och hållet. Innan jag fattade det där på perrongen i Katrineholm hann jag tyvärr slita på hans självförtroende i momentet rätt hårt. Tog många veckor innan jag ens vågade testa hans luktsinne igen ens med godissök, i början var det dåligt men sakta men säkert kom det sedan tillbaka och vi har jobbat med vittringen från ruta ett. Det gav mig möjlighet att göra lite ändringar framförallt kring noggrannheten då jag tycker att Snipe tagit alldeles för lätt på beslutet vid gripandet av rätt pinne = han har kunnat ta pinnen precis intill i all hast när han känt rätta doften.

Träningen har resulterat i både ris och ros skulle jag vilja säga. Han har definitivt blivit mer noggrann och tänker oftast till och luktar ordentligt på pinnen innan han griper – när han väl slår på näsan. När jag knäckte hans självförtroende (vill bara förtydliga här att jag lade ingen press den där gången, men Snipe tog väldigt illa vid sig av att gång på gång misslyckas genom att inte hitta någon rätt pinne) samlade han uppenbarligen på sig en hel del stress. Stress som nu kommer fram nästan bara i kedjor, och visar sig genom att han rusar över alla pinnarna gärna både 3 och 5 gånger innan han väl sätter på näsan och går in i analyserande. Något som jag inte vill sker på tävling, för där blir han ju som bekant hetare och beslutet att suga in en pinne bara för att få komma hem med en kan ligga alldeles för nära till hands. Det är oerhört sällan Snipe kommer hem med fel pinne, oavsett sinnesstämning, men att det kan hända är ju fakta.

Eftersom detta sker i stort sett endast i kedjor så är det just där jag måste komma åt det, för det gör uppenbarligen ingen skillnad hur många sorteringsövningar vi än gör som utplockat detaljarbete. Jag tänkte testa att göra många småkedjor där vi i vittringen lägger en mjukostklick någon meter innan pinnarna så han får stå och slicka en liten stund, för att bryta beteendet/stressen innan han kommer fram. Det ska bli spännande att testa. Ska se till att ha med mig Heidi Billkvam i huvudet också, lugn och ROOO 😉

Har ni några fler idéer kring hur jag kan bryta beteendet och få honom att gå in i bättre analystanke direkt (i kedjor) så får ni jättegärna dela med er 🙂 Det klassiska tipset att sprida godis omkring pinnarna hjälper inte kan jag säga direkt.

Ett helt hav med anmälningar

Jösses 46 anmälda till nästa rankingtävling, FYRTIOSEX, helt galet. Vi är många nya och/eller nygamla ”bubblare” som testar våra vingar på de högre höjderna just nu 🙂 Kommer helt klart bli en lång (!), rolig och väldigt inspirerande dag med så många duktiga ekipage 🙂 Jag är nu än mer tacksam att jag och Camilla bor i klubbens egen stuga och därmed kan vila både oss och hundarna där om så skulle behövas, annars har man ju iofs bilen där hundarna är vana att vila 🙂

På lördagkvällen rullar vi vidare mot Kungsör och in i nästa stuga för att ladda om, på söndagen vankas tävling i Kungsör hundarena – helt klart mitt favoritställe att tävla på på alla sätt. Underbar hall och alltid fantastiskt bra och proffsigt arrangerat 🙂 Vi har alltid lyckats med några jäkla skitmissar där dock, kanske dags att försöka vända trenden?

Ja hela den helgen kommer bli sååå rolig det är en sak som är säker 🙂 3 veckor kvar, PEPP!

Han skänker glädje

Det känns som att Snipe är i riktigt fin form just nu. Därför blev jag extra ledsen i lördagskväll då spysjukan slog till och vi därmed missade tävlingen vi var anmälda till i söndags. Det hade varit grymt att få Lillemors bedömning eftersom hon också ska döma närmast kommande rankingtävling i Fagersta den 21 mars, och magkänslan sa faktiskt att vi skulle kunnat få till en riktigt bra tävling. Men men, shit happens 🙂

Söndag, måndag och tisdag var jag närmast däckad av sjukan men sedan har krafterna sakta men säkert varit på återgång. Igår kom träningssuget tillbaka och det med besked, men jag hade ingen lust att ge mig ut i blask eller till kylan i vår träningshall, så vi lyxade till det med vår första timma i Dogoramas nya fina hall. Har det lite snålt ekonomiskt och har inte riktigt känt att jag kunnat unna mig träning där förut. Men nu såhär inför rankingtävlingen (och kungsörtävlingen dagen efter) kommer det bli lite prioriterat. I vår industrihall är tyvärr inte underlaget tillräckligt bra för att jag ska vilja lägga något fokus på engagemang och tryck i fartmomenten och Snipe blir av halkrisken mer försiktig. Alltså, jag tycker han jobbar jättefint i vår hall – men såhär inför tävling på konstgräs så vill jag att större delen av träningen ska vara på ett underlag där han känner sig fri att ta i. Dogorama ger dessutom lite samma känsla som Fagerstas hall vilket är suveränt för oss, för Snipe blir lätt ännu mer inne i sin egen bubbla i Fagersta, där det känns lite trångt när flertalet moment står utställda – så just det är suveränt att få möjlighet att jobba med. Igår tyckte jag att han skötte sig med den äran, jag har klippt ihop en film från vår träning:

Jag blir bara så lycklig när jag tränar med honom, han är så full i allvar men samtidigt en sån jäkla pajas. 100% seriös i arbete, 100% buspöjk i belöningarna. Det är inte alltid han tar mina belöningar när fortsatt arbete ligger nära till hands, men de gånger vi har den känslan i passet som ovan är verkligen underbart ❤ Igår körde vi alltså ett väldigt peppigt pass, tränade momenten som helhet men alltid med belöning. Körde en kort kedja det första vi gjorde och ja han gjorde mycket fint i den (fjärren och inkallningen i filmen) men i efterkommande fria följ fick jag bryta kedjan och jobba in honom, han blev på tok för het = flöt för långt fram och tryckte på som bara den. Det är något vi måste plocka ut och jobba mycket med, att utan uppvärmning ändå kunna hålla positionen. I övrigt är den mesta av träningen med på ihopklippet här uppe, och när han håller den nivån kan jag förstås inte vara annat än glad och lycklig 🙂 Även om det finns mycket att jobba på, så har vi också utvecklats så himla mycket. Inte ett enda konskick där han inte tog i hade vi igår, inte en enda låsning eller ”huk” i fjärrdirigeringen, jättefin kontakt i fria följet (även i kedjan där han ångade på så var iallafall kontakten brilliant), jättefin vittring, alla skiften rätt i Zätat etc.

Men så var det ”bara” den där lilla detaljen att  få allt att hålla även i kedja och ännu hellre på tävling, där han gärna blir ännu hetare och då lätt går mig ur hand… puhh blir svettig av bara tanken 😉 Men han är bra härlig min fina lilla krutnisse! Full fart framåt!

Busväder

Det är något med mig och att träna när det snöar. Får alltid en sån uppiggande, busig och sprudlande känsla i kroppen vilket snabbt smittar över till Snipe. Har haft förjävlig huvudvärk hela dagen men orkade mig ut här på gatan alldeles nyss för ett litet minipass såhär innan läggdags. Behöver jag ens säga att Snipe briljerade? Efter snart 2 veckors totalvila var han på hugget, men samtidigt lyhörd och mycket samarbetsvillig..

Så otroligt härligt!!! 🙂

Vi tränade släta apporteringar, zätan, fjärr och lite fritt följ. Underbar ”svävar-på-moln-känsla” rakt igenom hela passet. Något vi ska lägga mycket krut på framöver är Zätat där jag är skapligt trött på att få felskiften var och varannan gång. På tävling är det nog ca varannan tävling som vi fått ett felskifte och nä, det får vara nog med det nu 😉 För att göra zätaträningen lite mera peppig har jag köpt nya fina rosa hattar, jag vet – inte helt normalt men en sån sak kan ge mig västa motivationsboosten… haha! Hur som helst, ordkontroll på de olika skiftena har han utan tvekan så det är helheten som fallerar, så nu ska här nötas på värdet att hålla koncentration genom hela momentet. Ska testa en period att jobba med extern leksak som belöning, men med mycket stadga och fokustänk under utförandet. Vi får se om det bär eller brister. Projekt villaldrigmerhafelskiftepåtävling is on! 😉

Fjärren var otroligt bra idag faktiskt, snabba och tekniskt snygga skiften med mycket power och självförtroende, precis så som jag vill ha det. Överarbetade till och med sitt från stå vilket jag ääääälskar när han gör – det tyder på att han har helt rätt tanke och framförallt känsla i kroppen under momentet.

Apporteringarna var toppen och fria följet var detsamma som alltid – underbart när vi är såhär på hemmaplan och ensamma, då ligger fokus endast på att försöka befästa befästa befästa och befästa. En vacker dag har vi det med oss på tävlingsplanen…. 😉

Mirakel

På något  underligt, osannolikt och alldeles, alldeles fantastiskt sätt – så har Sveas hjärta blivit lite starkare och lite stabilare. Fortfarande ett kraftigt hjärtfel, förstås. Men undersökningarna förra måndagen visade att det helt otroligt har börjat jobba en smula bättre, veterinären trodde knappt sina ögon.

Hon är verkligen ett mirakel, min älskade Svea!

Hon har dock minskat en del i vikt senaste tiden, nästan 1 kg närmare bestämt och hunden som alltid lagt på sig bara genom att titta på en godis, är nu mer lite tanig. Förmodligen en effekt av att det tar så mycket energi av henne när hjärtat inte är som det ska. Men lite mer mat och muskelbyggande träning ska säkert göra susen, får vi hoppas 🙂 Känns som jag försökt i tusen år att få henne att lägga på sig mer muskler men att hjärtat inte syresätter kroppen tillräckligt är ju en svår motståndare..

Nästa besök och koll av hjärtat är planerat till slutet av mars. Vi kommer göra regelbundna checkar för att alltid ha koll och en chans att vara förutseende om det någon gång får snabbt åt fel håll.

Tänk att vi kanske får massa mer tid än vad vi först befarade? Magiskt ❤

Hjärtat

Imorgon ska denna fröken till hjärtspecialisten igen. Nytt ultraljud och EKG väntar, ev också någon mer undersökning. Hoppas verkligen att inget blivit värre och att vi får fortsätta njuta av att hon mår lika bra som tidigare ett bra tag till (trots att hon uppenbarligen är så sjuk på insidan).

Älskade Svean! ❤